Lilla du

Ibland så kommer det över mig lite extra mycket att jag faktiskt ska bli mamma, att Micke ska bli pappa. Att vi om bara några veckor faktiskt kommer bli föräldrar, och det är sjukt läskigt! Tiden har bara runnit iväg, och det känns som jag knappt hunnit med alls. Har knappt hunnit fatta att jag ens är gravid, fast att jag haft 23 veckor på mig att förstå det, och nu om kanske 10 veckor så kommer mitt lilla mirakel i magen, faktiskt finnas till här ute, tillsammans med mig och Micke, och vi kommer bli en familj.
Det är mycket som man är rädd för, kommer jag bli en bra mamma? Kommer hon tycka om mig? kommer man lyckas göra allting rätt? Tänk om någonting går snett? Blir helt bortkommen i alla tankar och funderingar, och ju mer jag tänker, ju verkligare blir det, och ju läskigare blir de :)

Jag undrar så hur min bebis ser ut, kommer hon ha mycket hår, vem kommer hon bli lik? Hur kommer hon bli som person. Fast det finns inga tvivel om att det kommer bli världens bästa unge, som jag redan älskar så innerligt! Min egna, bästa lilla bebis :)