Den 6 Maj i år (2010) var min mens två veckor sen, så jag misstänkte att jag kunde vara gravid. Jag hade misstänkt det några dagar då illamående och avsmak för vissa saker (Kaffe te. x) hade hållt på, och bestämde mig för att göra ett graviditetstest. Jag åkte med Mikaela till apoteket och köpte ett test, sen åkte hem och tänkte vänta tills morgonen efter med att testa mig. Men på stod det att man kunde testa närsom på dygnet, så Micke fick mig att gå in och testa med en gång. När jag satt där inne tänkte jag att det i alla fall skulle ta 5 minuter innan testet var klart, trodde jag. Dröjde inte många sekunder förrän pluset dök upp. Så jag blev sittandes inne på toaletten som en fågelholk med testet i handen och brallorna nere vid fötterna ;) Sen sprang jag ut till Micke som stod i köket och visade testet, och började naturligtvis gråta som den man jag är ;) Kunde inte för mitt liv tro att jag var gravid NU. Micke blev lika förvånad han, dock inte lika uppriven som jag ;) Hann iallafall inte reagera så mycket innan Mickes pappa kom på besök, så var tvungen att dra på pokerfacet och låtsas som ingenting. Haha! Efter han åkt hem igen, så la vi oss och bara pratade, innan vi bestämde oss för att ta hem min mamma så man hade någon att berätta för. Och hon blev överlycklig! Jag hade även lovat Mikaela att höra av mig så fort jag visste om det var ett plus eller ingenting alls. Och hon blev så glad så hon bara skrek i telefonen, haha! Kändes sjukt att säga att "Jag är gravid". Vi meddelade även Mickes föräldrar strax därefter, och även dom blev glada över att komma bli farmor och farfar :) Sen var det många timmar av funderande, fantiserande, rädsla, glädje och alla känslor man kan tänka sig på en och samma gång. Men jag tvivlade aldrig på om jag skulle behålla eller inte. Det stod klart för oss direkt. Samma natt vaknade jag och var helt förstörd. För vad vet jag inte riktigt, var helt överväldigad av alla känslor som strömmade genom i min kropp så jag visste varken ut eller in. Klart jag var lycklig, men även fruktansvärt rädd. Kommer vi att klara det? Hur blir jag som mamma? Att vara gravid och vänta barn är någonting jag längtat enormt efter, men nu när jag äntligen var där så kändes de så annorlunda. När jag fick reda på att jag var gravid var jag i vecka 7, och den 6e maj, 5 minuter efter jag plussat slutade jag röka.
Bara någon vecka efter jag fått ett plus, fick jag även reda på att min kusin, Kicki, och hennes man väntar barn, och gissa om det var kul? :D Så roligt att ha nån i samma sits som är så nära en, att dela och kunna prata med någon som går igenom precis samma saker som en själv.
Att berätta för resten av familj, vänner och omgivningen väntade vi med tills vecka 12, tills "faroperioden" var över, och vi fick bra respons från alla!
Ungefär runt vecka 8 började jag känna av det välkända illamåendet, dock inte bara på morgonen utan hela dagarna. Jag var inte en av dom som kräktes ett par gånger under dagen, utan den som istället mådde illa dygnet runt, men kräktes sällan. Tröttheten är den som var jobbigast för mig, tappade sugen för att umgås med vänner eller ta tag i hemmet då jag hellre sov hela dagarna. Är nog svårt för dom som inte suttit i den sitsen att förstå den sortens trötthet! Men det mesta försvann runt vecka 12, dock hängde illamåendet kvar tills vecka 20.
Jag har inte haft problem med att umgås med vänner osv som festar eller gör annat som jag inte kan. Att inte längre kunna festa osv har faktiskt inte rört mig i ryggen, och var ingenting som jag alls saknade. Jag hade redan hunnit leva ut mitt "uteliv". Jag hade hunnit vara ute och festa, ha roligt, träffa massa människor, och även innan jag blev gravid kände jag att det inte längre var någonting som gav mig nånting. Jag hade redan varit där och gjort det, och var nu klar med det. Så att jag hade tröttnat på det var också väldigt passande ;)
Varenda dag har jag gått och myst vid tanken om att jag är gravid, Micke också. Detta är det absolut bästa som har hänt oss, det finaste sättet att visa vår kärlek till varann på. Micke är den enda människan jag skulle kunna tänka mig att dela detta med, att få göra detta med inte bara sin pojkvän, utan också sin bästa vän. Jag älskar honom otroligt.
Den 22 Juli var det dags för ultraljud. Och det var den häftigaste dagen i mitt liv! Jag hade haft jättesvårt med att gissa könet på bebisen, sen fick vi reda på att där inne låg en liten tjej, och allting såg perfekt ut! Hon låg nära livmoderhalstappen, så vecka 32 var det dags för ett andra ultraljud. Det kändes he
lt plötsligt mer som en riktig människa därinne! Vi hade redan funderat lite på namn, men det var ingenting som vi direkt fastnade för, förutom Isabelle som låg på topplistan i början! :) Fick även vårat BF datum som blev den 23e december.
Vecka 20, här låg jag på minus 3 kilo i vikt.
I vecka 21, den 8e augusti, började jag känna riktiga sparkar från bebisen! Innan hade jag känt små fladder/bubblor i magen, men nu kände jag äntligen min bebis ordentligt! I vecka 22 sparkade hon tydligt flera gånger om dagen. Världens häftigaste känsla!
Den 19e Augusti, alltså i vecka 22, kunde jag för första gången klämma ut lite mjölk!
Här började jag också känna av hur trött man blir av graviditeten. I början var det också
mycket så att jag sov mer men nu var jag liksom trött i allmänhet, hade mycket mindre energi till att göra saker. Märkte också att mitt humör gick upp och ner mer än vanligt. Värst av allt var röksuget.
Den 30e Augusti såg jag för första gången hur magen rörde sig när hon låg och sparkade! =) Alltså i vecka 23+4!
Vecka 25
Den 13e september var det dags att lyssna på lillknoddas hjärta, samt mäta magen! Hjärtljuden låg på 148 och magen mätte 26 cm. Vid den här tidpunkten hade jag gått upp 1 kilo från inskrivningen som var den 12e maj, nästan 4 månader tidigare exakt!
Den 26e september lyckades äntligen Micke få känna henne sparka för första gången! Gissa vem som blev mallig ;)
Nästa MVC besök den 27e september slog hennes hjärta 152 slag i minuten, och magen mätte 28 cm. Jag följde min kurva perfekt, och låg strax ovanför medelkurvan. Annars så var de bebisbus i magen nästan hela tiden, och jag var tillfreds med graviditeten.
Vecka 30
I början av oktober, alltså vecka 30, fick jag mer ont i svanskotan och höfterna mycket oftare och även i ryggen. Började bli bra trött på foglossningen och på att aldrig kunna gå någonstans utan att få så förbannat ont. Även här jag började få panik över hur kort det det faktiskt var kvar av graviditeten ;) Var ju inte längesen jag hade gått halvvägs! Annars var jag nöjd och hade kommit in bra i graviditeten!
Jag började bli lite nervös inför förlossningen. Hur skulle jag klara av det? Skulle jag komma överrens med barnmorskan? Vad för bedövning kommer funka för mig? Kommer jag få en enkel förlossning? Tänk om nåt går fel! Men jag försökte att inte tänka så mycket på det, jag tror inte man kan läsa sig till en förlossning då allas är individuella.
I den här veckan hade bebis lagt sig med huvudet ner. Min lilla sparkade inte lika mycket nu heller, men att knö upp med rumpan mot revbenen tyckte bebis var roande, dock inte jag, hähä ;)
I vecka 32, den 25e oktober, var vi på vårat andra ultraljud för att se om moderkakan flyttat på sig, och om jag skulle kunna föda normalt, och inte med snitt. Och allting såg bra ut med våran lilla bebis, lagom mängd fostervatten, moderkakan låg där den skulle. Det var svårt att se någonting eftersom hon var så stor, men vi såg en liten näsa, och en liten hand. Gud vad vi längtade efter vårat lilla troll när man fick se henne igen :) Även denna veckan så började våran föräldragrupp,men av olika anledningar (jag mådde dåligt ena gången, micke hade halsfluss andra) så blev det inte av att vi gick mer på den. Men mig kvittade de, för det var ändå inga möjliga mammapolare där kände jag ;)
I vecka 33 på ett av dom vanliga MVC besöken så hade jag protein i urinen, men det visade sig inte vara någon fara efter en odling. Här hade jag gått upp 4 kilo sammanlagt, och magen växte som den skulle.
Vecka 35
I vecka 35-36 nånstans började jag få rejält ont överallt, började gå som en pingvin, haha. Kunde inte längre sova på nätterna, för höfterna kändes som dom skulle paja när som helst. Bebis tryckte på blåsan mer än vanligt, vilket gjorde att toabesöken betydligt fler :P
Var även i denna veckan som vi flyttade vi till en större lägenhet. Tur man fick så pass mycket hjälp då jag inte var till någon nytta ;) Nu åkte i stort sett alla våra bebisgrejer upp, allt var färdighandlat, nu väntade vi bara på bebis.
I vecka 37 kände jag av dom första förvärkarna, obehagligt var det. Jag hade också mycket kramp i vaderna på nätterna, jättejobbigt att vakna mitt i natten med panikont i benet! Hade även mycket besvär med att händerna domnade och gjorde ont. Vecka 38+5 var jag på det sista inplanerade MVC besöket innan beräknad förlossning, då låg mitt SF-mått på 37, och den totala viktuppgången var 8 kilo.Här fick vi också reda på att bebis inte hade fixerat sig med huvudet.
Jag trodde heller inte att det var möjligt att vara såhär trött och slutkörd! Från och med vecka 38 sov jag eller la mig och vilade flera gånger om dagen, trots att jag sov okej på nätterna så kändes de ändå inte som jag sovit mer än några få timmar. Det mesta blev faktiskt jobbigt kring vecka 38, jag blev så less på att vara gravid, att alltid ha ont, att alltid vara trött och att aldrig orka. Kändes inte som jag gjorde mycket annat än gnällde hela dagarna, men det var ju så jag kände, hela tiden, då hela mitt liv hade kommit att kretsa just kring graviditeten.
Vecka 39+6, datumet för beräknad förlossning
Jag fick väldigt ont i ryggen nu de sista veckorna, svårt att sitta eller ligga bekvämt. Att ta på sig skor eller strumpor blev väldigt jobbigt samt att resa sig från liggande/sittande. under vecka 39-40 började först fingrarna svullna, sedan fötterna/benen. I början lite sakta, men nu sista dagarna har dom svullnat jättemycket. Ser ju knappt vart benet slutar och foten börjar! Haha! I vecka 40 fick jag konstant huvudvärk och illamående, var hos BM för två kontroller, och hade +1 protein i urinen, halvhögt blodtryck, annars inget annat som tydde på havandeskapsförgiftning. Kan säkert bero på olika faktorer nu i slutet. Den 23e december, alltså idag, var SF-måttet 38 cm, bebis hjärta slog 156 slag i minuten, och nu var hon fixerad!
Den här graviditen har definitivt ändrat mitt liv, till det bättre. Visst, jag har tappat kontakten med flera vänner och bekanta pga av att jag inte lever som förut, men det känns inte som någon förlust. För om folk bara tyckte om mig när jag festade så är det väl inte så mycket att ha egentligen.
Nu vill jag bara få ut den här ungen! Jag vill se hur hon ser ut, jag vill känna hur hon luktar. Jag vill hålla om den lilla människan som legat och växt till sig till en färdig liten människa i mig, i min mage! Min egna lilla bebis, om du visste hur vi längtar efter dig!
Hon är så fin och jag är så himla lycklig! Trodde inte de var möjligt att känna sån här kärlek, blir alldeles varm i hjärtat när jag ser henne, och saknar henne när hon inte ligger bredvid mig. Finabästaunderbara unge vad jag älskar dig! Vad vore livet utan dig? 
